AJ AJ AJ!

Idag väckte pappa mig (Sanna) tidigt trots att det är första dagen på sommarlovet, men städerskan skulle komma så jag var tvungen att vara vaken.. suck.
Jag gick iallafall upp när han drog till jobbet, och jag skulle just börja göra mig redo för att hoppa in i duschen när jag insåg att min kamera låg i pappas bil, och man kan ju inte leva utan kameran eller hur? Så jag rusade upp till ytterdörren och började ropa efter honom. Men han var redan borta, så jag vände mig om för att springa till köksfönstret för att ropa istället, och det var då jag lyckades smälla igen dörren på min häl.
De första sekunderna blödde det inget, men sen började det bara forsa, och jag som är största mjukisen för blod var extremt nära på att tuppa av. På något sätt lyckades jag iallafall ta mig till badrummet och försöka stoppa blödningen med papper.
Då ringer telefonen, så vad kan jag göra annat än att halta iväg och svara. Med sur (egentligen inte, bara in pain!) röst, grymtade jag hej, och pappa som bara trodde han ringt när jag stog i duschen förklarade att min kamera låg i bilen. Jag bara ''nehej, menar du?'' och så förklarade jag vad som hänt. 2 minuter senare kommer pappa inrusandes i huset igen, orolig till tusen, även om jag förklarat att det inte var jätteallvarligt.
Jag fick ett plåster av pappa, (snacka om att jag kände mig som 5 år igen!) och jag fick dessutom min kamera på köpet. Så även om min ''plan'' var långsökt så gav den resultat!

Usch usch... skönt bara att det inte blev djupare, eller att jag fastnade med hälsenan eller något. För visst gjorde det fruktansvärt ont, och blodet forsade, men jag tror att det värsta var att jag kunde ha svimmat vilken sekund som helst ändå.

Men jag håller fast vid vad jag skrev igår, att det är någonting med den här tiden som gör att alla skadar ben/fötter. Jag kan nu räkna mig som en i klubben...

Ha det bra!
Kram kram
-Sanna